"Hail To The King" är det sjätte albumet från kaliforniska multiplatinarockare "Avenged Sevenfold" och är förmodligen något av det mest oinspirerade jag någonsin hört i metalscenen! Den här gången har M. Shadows och hans kumpaner upptäckt metallen från det sena 80-talet och början av 90-talet och gräver i stort sett allt som till och med var väldigt populärt då. Jag var, är och kommer aldrig att vara ett fan av det här bandet, men jag måste helt enkelt bedöma det som detta album producerade som fruktansvärt! Det talades om "mörkt" och "brutalt" på förhand, men skivan låter helt enkelt som vad Metallica borde ha låtit för massorna efter deras "Black Album". Och inte nog med det, Guns N' Roses, Megadeth och en del Pantera och Disturbed läggs också i köttkvarnen och det som kommer ut är helt enkelt rörigt skit... Men alla som alltid har klagat på mainstream Metallicas saliga dagar kommer att må bra betjänas av detta album.
Kanske går männen runt sångaren M. Shadows och gitarristen Synyster Gates just nu igenom en fas där de hyllar sina gamla hjältar eller så är de generellt på en nostalgitripp. Även öppnaren är inte nödvändigtvis det bästa valet för att starta ett album, eftersom "Shepherd Of Fire" är ganska långsam. Den här situationen är typisk för hela albumet, eftersom A7X inte riktigt går ur tankarna först och i hela sammanhanget sätter tristess in väldigt snabbt. Midtempo-stampar och pressande gitarrer dominerar och löper igenom hela 53 minuters speltid. "Sheppard Of Fire" påminner starkt om "Enter Sandman" med en tydlig Disturbed underbelly. Från andra- och titelspåret och framåt vadar vi knädjupt in i retrometallen, varifrån skivan sedan bara rör sig i bråkdelar.
På "Doing Time" positionerar M. Shadows sig som den moderna erans Axl Rose, "This Means War" skulle ha passat perfekt på Metallicas "Black" album och på "Heretic" var de helt enkelt inspirerade av Dave Mustaine och Megadeth-klassikern "Symphony Of Destruction" serverades. Med "Planets", den i särklass tyngsta låten på albumet, lutar sig Shadows & Co. "något" mot Pantera. I versen av "This Means War" kan du sjunga med i "Sad But True"-texten. Och när kvintetten kort lämnar sina hjältars väg, som i till exempel "Requiem", blir ett visst kreativitetsunderskott alltför tydligt, eftersom det inte bara är de heliga delarna som sjungs på latin som är en hyllning till "Ghost" och även Den semi-balladliknande "Coming Home" är bara inte övertygande heller. Efter det pompösa och kitschiga i början av låten, inkorporeras Iron Maiden-harmonier i den andra delen. Det sista "Acid Rain" med stråkar och piano påminner om Pink Floyd under "The Division Bell"-tider och här går Shadows definitivt för långt sångmässigt...
Hela albumet är förmodligen bara avsett för tonåringskunder och är absolut mainstream. Men "Hail To The King" kommer säkert att sälja som fan igen och bandets kommande turné kommer garantera fulla hus. Men det här albumet saknar också gripande hooklines och leadgitarrer. Till och med det tråkiga trumspelet av Arin Alejey, som tidigare hyllats av sina nya bandkamrater för sitt tekniska geni, är mest bara "boom-ta-bomm-ta"-trampande. Det saknar bara bett. Som redan nämnts, jag var, är och kommer aldrig att vara ett fan av Avenged Sevenfold och albumet retar mig bara inte det minsta. För mig verkar "Hail To The King" som en inventering av metalåren 1990 till 1992. Kreativt sett kopierade bandet helt klart FÖR MYCKET från sina förebilder, om man vill uttrycka det så, för att inte använda ordet "kopierat ". att ta av munnen. Fans kommer definitivt att njuta av "Hail To The King" och alla som alltid har beklagat den saliga Metallica-tiden kommer att hitta en framgångsrik efterträdare här. Alla andra borde lyssna på riktig musik!
Spåra Lista:
- 00:00 – Shepherd Of Fire
- 05:20 - Hej på kungen
- 10:26 – Göra tid
- 13:54 – Detta betyder krig
- 20:02 – Requiem
- 24:26 – Crimson Day
- 29:25 – Kättare
- 34:19 – Kommer hem
- 40:45 – Planeter
- 46:43 – Surt regn
[rwp-review id = "0"]